Ensam fast ändå inte

     

Nu hade jag gått på Gunnesboskolan i tre år. Dom hade tryckt ner mig och fått mig att känna en klump i halsen och tårar som brände i ögonen varje dag i tre år.

I tre år hade det varit alla dom mot mig. Men nu orkade jag inte längre. Att jag vaknade upp varje morgon och veta vilka jag skulle möta inom en timme gjorde mig förstörd. Jag kände mig som ett ruttet äpple bland alla mogna och goda äpplen. 

Jag betydde ingenting, ingen älskade mig fast att mamma sa "Jag älskar dig" varje kväll, hade jag svårt att tro det.

Mamma visste inte att jag mådde såhär, min lillasyster trodde jag var glad varje dag och alla andra trodde jag mådde hur bra som helst, som att solen sken varje dag och att jag badade i choklad.

Det är helt tvärt om.

Jag kom ihåg hur min allra bästa vän var, hur hon skrattade och fick mig att må som en prinsessa när jag var med henne. Jag mådde så bra när jag hade henne. 

Jag hade förlorat henne, nu flög hon bland molnen som en ängel.

Hon dog i en bilolycka våren när jag gick i 2an. 

Jag saknar henne mest i hela världen och önskade hon gick bredvid mig till skolan varje dag.

Jag tänker på henne varenda minut.

Utan henne var det som en blixt slog ner i mig varje dag.

Jag hade gjort mig redo att gå till skolan. Med ett par blå jeans och en svart tjock hoodie på mig gick jag för mig själv och lyssnade på en deprimerande låt av Eminem men jag kände hur någon greppade tag i min svarta tjocka hodie. Någon drog så hårt i luvan att jag nästan inte fick luft.

Det var Axel, han gör alltid vad Ali säger. Jag hörde hur någon skrek bakom oss

"Kung Axel!"

Det var Ali, ledaren av mobbargänget. Axel vände sig om och skrek tillbaka till Ali 

"Du bror!", med ett skratt i rösten.

Sedan slog han mig med sin knytnäve hårt i min ryggen och sprang tillbaka till Ali. Jag kände hur skuldran värkte men tänkte inte mycket mer på det.

Nu hade jag kommit in på skolgården, jag skyndade mig in till lektionen. I klassrummet på Gunnesboskolan satt läraren och väntade in alla elever som kom in en efter en. Ingen hälsade på mig, inte ens läraren. 

Det ända hon sa var att jag skulle plocka upp hennes penna som hon hade tappat. Hon satt i sin svarta stora snurrstol och snurrade lite åt vänster och lite åt höger. Jag plockade upp penna utan att titta på henne en ända gång. Jag tittade rätt ner hela tiden.

Jag tänkte bara att jag ville hem, där ingen störde mig mer än min lillasyster fast jag skulle hellre ha fyra av henne än att må såhär varje dag.

Efter den långa tråkiga matte lektionen där alla hade skrikit och kastat suddgummin på varandra gick alla ut på rast. Jag försökte gömma mig för Ali och hans gäng men de där killarna var ju överallt. De var som övervakningskameror åt Ali. De visste alltid vart jag var och vad jag gjorde när jag var i skolan. Nu satt jag på en bänk vid massa äppleträd och hur mycket grönt som helst, det kändes som ett magiskt grönskasland men det var bara Gunnesboskolans skolträdgård.

Jag tittade mig omkring. När jag vände blicken såg hur Ali och hans gäng började gå mot mig.

"Helvete", tänkte jag bara.

De stod framför mig, alla bakom Ali.

Axel kom fram han tog tag i min t-shirt som jag hade haft under min svarta hoodie. Det kom en annan kille från andra sidan och höjde näven, det blev svart. När jag öppnade ögonen bultade det i näsan och jag kände hur det rann blod från näsan och ner på kläderna. Kilarna var inte där.

Jag reste mig sakta men började springa.

Jag sprang och det ända jag tänkte var att jag ville bort. 

Jag kom fram till en skog, fullt av löv och stora träd runt mig. Jag grät och jag grät, jag skrek allt jag hade 

"Jag ska dö!!" 

Ett smutsigt rep syntes till under en stor stock. Jag slet fram det med ilska och knöt fast det runt min hals. Just då kände jag mig inte ensam för en sekund. Jag kände någon bakom mig, och hörde hur de mörka löven prasslade till. När jag vände mig om var det en kille där. Han hade brunt kort hår som glänste. Hans läppar var fylliga och käkbenen var tydliga. Han såg så fin och snäll ut.

"Vad gör du här och varför har du repet runt din hals?", frågade killen.

Jag tittade upp.

"Ingen vill ha mig, jag är misslyckad", sa jag med hes röst och tårar som rann längst kinderna. 

Han gick närmre och tog sakta sin lena hand mot min kind. Sedan sa han

"Jag vill ha dig", och kysste mig.

Det kändes som att jag svävade på rosa. När jag öppnade ögonen var han borta men jag kände mig inte ensam. 

Jag ville inte dö längre. 

Gjord av: Dioni Tikeri